Musiknostalgi - Inlägget tillägnat mina favvoex :)
Jag andas och lever musik just nu. Så äre väl för det mesta. Men särskilt just nu. När jag behöver koppla av, eller stänga av vissa tankar så vrider jag på stereon (ibland för högt för mina grannar). Det är MIN terapi, mitt sätt att stänga ute tunga tankar och bara leva mig in i texten och musiken. Studsa upp, sjunga med och "rocka loss". Allt blir mycket lättare då! :)
Har efter att ha påbörjat en bok jag köpte i E-tuna, kommit underfund med varför jag gillar hårdrock så mycket. Har aldrig riktigt fattat varför jag nuförtiden hellre slår på stereon på fullt ös med In flames eller Metallica, än att spela något annat som Dire Straits el. Akon (för att ta till ytterligheter).
För om sanningen ska fram älskar jag både hårdrock och R&B ungefär lika mycket. Men rocken har tagit över. Som det stod i inledningen på min nyinköpta bok "Hårdrock- rundgång, nitar och nackspärr" :
Vi vill... hylla hårdrocken som hjälpt oss under livets motgångar och nederlag, och som naturligtvis varit en del av våra allra bästa stunder".
Log för mig själv när jag läste detta citat, dels för att jag fick en aha-upplevelse och dels för att jag nu förstod mycket av vad min metal-älskande expojkvän (och nära vän) Johannes sa och menade under våran tid tillsammans. Hans förkärlek till rock av det allra hårdaste slaget, som exempelvis Slayer eller något deathmetalband som jag fortfarande inte gillar (sorry) är nog starkare än vad min är. Finns många genrer som jag gillar fortfarande. Men nu förstår jag det han sa om exempelvis dödsmetal. Jag frågade en gång om man inte blev hemskt arg av att lyssna på eller spela i ett sådant band. Han svarade då att de som spelade i sådana band oftast var rätt lugna när de var privata, eftersom de fick utlopp för många känslor i sin musik.
Det är nog så för mig nu, trodde aldrig jag skulle gilla In flames förrän jag hörde "Sense of purpose" och nu är jag förlorad i dem :) Får leva ut min hopplöshet, ilska över allt som känns tungt och orättvist. Får gråta, skrika eller sjunga, studsa och skratta ut allt genom denna musik.
Sedan finns det ju vissa låtar som man aldrig kan låta bli att förknippa med personer eller speciella skeden i ens liv. Som exempelvis Wyclef Jeans "Sweetest Girl (Dollar Bill)" http://se.youtube.com/watch?v=7PxBGHjABnU
Tobias som sa att han inte kunde hjälpa att han gillade denna låt. Men jag fick absolut inte säga något till hans vänner, för han hade nog lite svårt att erkänna att han lyssnade på R&B/hip hop för dessa "rockers" : P (Nu har jag avslöjat det, men tror knappast att någon av dem kommer läsa det här ändå). Det är snart ett år sedan jag såg Tobias. Jag saknar honom. Jag älskar honom (fast enbart som vän ska tilläggas)... Och jag blir ledsen när jag tänker på hur dum jag var.
Kanske är knepigt men jag älskar verkligen mina vänner och två av mina ex faller under typ samma kategori. De kommer föralltid ha sina egna platser i mitt hjärta. Jag tycker det är helt naturligt att säga att man älskar sina ex! Call me crazy! :)
Det är ju inte samma känslor (inte kärlek) som när man är tillsammans med någon och vill dela sitt liv med denne. Utan vad jag menar är att jag tänker på dem, bryr mig om och hoppas att de mår bra. Önskar att de träffar en tjej som förstår deras värde. Drömmer mig bort och tänker på allt fint som var innan allt blev tomt. Innan hjärtat blev kallare, innan man gjorde saker man ångrade och sa saker som smärtade. Men man ville ju vara ensam, ha frihet.. Allt det där, men det är klart. Hade man känt att allt var rätt, hade man trott att personen var den rätte då hade ju allt varit annorlunda.. Men hur vet hjärtat när det hittat rätt då? Man vill ha sin frihet, men ändå dela sitt liv med någon. Är det orimligt höga krav? Jag är nog ganska orimlig isf...
