livetenligtdregan

Kent har släppt en ny singel. Det borde vara något att glädjas åt, men just nu är jag ledsen.

Borde ha sagt hur jag eg. kände för dig, men det kändes som det var försent för det nu. Och det var ingen lögn det jag skrev i smset om hur glad jag blev för din skull. För jag blev verkligen glad, men samtidigt kändes det tomt. Hoppet rann som ut. Hade kanske trott nån stans att du kanske kände lite, iaf en gnutta av vad jag kände och fortfarande känner för dig.. Men spelar det någon roll nu?

Kanske var det därför jag inte kunde sova inatt. Kanske är det därför jag är så ledsen, för att jag är så trött. Fast mest trött på hur dum jag är. Hur jag lurat mig själv. Varför måste de förbaskade känslorna finnas?

Kanske borde jag någon gång sagt nåt, under vintern när jag kände så mycket och du var här. Kanske borde jag sagt då, hur jag känner för dig. Att jag hade ett litet hopp om att det skulle bli vi två någon gång... Men jag var så rädd, för samtidigt ville jag kunna behålla dig som vän.

Skulle jag ha sagt hur svårt det var att vara nära dig? För varje gång jag såg dej, kunde jag inte sluta stirra på dig, det pirrade i kroppen av nervositet. Du var så lätt att prata med, kunde berätta vad som helst för dig. För en person jag inte känt så länge, men det kändes inte fel. Inget kunde chocka dig. Det kändes tryggt att prata om känslor som jag bara berättar för nära vänner. Samtidigt som jag var så rädd, rädd att du skulle tycka om mej på samma sätt. För då skulle jag brinna upp.

Kände sådan värme för dig. Kände mig fånig och blyg när jag tittade på dig och när våra blickar möttes. Jag tror jag gillade dig för mycket. Och jag hade lovat mig själv att inte känna så igen.

Kanske borde varit ärlig igår och sagt att jag var så glad att du hittat henne, men att jag tappade andan och att hjärtat snördes åt på samma gång. För hade ju hoppats att det skulle finnas en chans att det blev vi.

Så jag sov inte inatt, trots att jag mest kände mig lugn och tom igår. Nu känner jag mig bara dum. Dum för att jag trodde att jag hade en chans... Gillade dig mer än som bara vän. Men kunde aldrig kläcka ur mig det. Vad hade det spelat för roll om du sagt att du inte kände samma? Kunde ju knappast bli värre än det känns just nu. När hoppet om att vi skulle vara rätt för varandra är borta....