livetenligtdregan

För jag har ingen bil. Den jag skulle åka med drog sig ur. Och mina föräldrar tycker inte jag ska köra till umeå själv. Så jag kan inte fara, för jag får inte låna deras.... Men att pappa körde till umeå i måndags för att lämna in min var tydligen inget problem. men så är han ju karl också, och det är en JÄVLA skillnad. Jag lovar hade jag bara varit pojke hade man inte varit så jävla rädd att låta mig köra SJÄLV. Som om jag inte gjort det förut?

DET HÄR SUGER! Jag kan inte göra vad JAG vill. Hade jag haft min bil hade det bara varit att köra iväg. Jag är så ledsen och besviken just nu, ville verkligen det här. Hade ställt in mig på det här.
Jag kan inte göra det jag vill. Jag är så less på allt i mitt liv. På hur allt runtomkring verkar styra mig.

Jag är så sjukt less... Vill bara härifrån.

Jag hatar verkligen denna dag

Bara av småsaker. Igår fick jag psykbryt, när jag fortfarande inte kan överföra bilder från kameran till datorn. Och datorn kan fortfarande heller inte uppdatera sig i någon ordning. Vet att det är materiella grejer, men i "kombon" att jag har mycket att tänka på privat just nu, så blir det bara för mycket ibland. Jessica som alltid lyckas ringa mig, även när jag är i mitt sämsta humör var orolig. Hatar att göra henne orolig :( Hon ska inte behöva känna så och jag vill absolut inte få någon att må dåligt bara för att jag har en svag stund.

Jag vet ju att när jag ramlar ner i det svarta hålet, så brukar jag komma upp igen. Men det kan ta tid. Mår bättre idag än igår, men det är något som gnager i mig. Något som gör ont. Ibland känns det som att man bara vill kasta sig in i en vägg. För den fysiska smärtan är lättare att hantera än den psykiska. Men det vänder ju.. :) Man kanske bara har pms just nu? :P Ikväll har jag tränat och snart ska jag hoppa in i duschen. :)

Var på en föreläsning igår av en initiativtagare för Glada Hudik igår :) Glada Hudik= Teater grupp med utvecklingsstörda och normalstörda. Väldigt inspirerande & imponerande. Var väldigt bra information. Mycket humor, men även mycket allvar!
Känner att jag skulle kunna ge så mycket mer i mitt jobb. Önskar jag var tre personer så jag räckte till. Kunde göra något extra för alla arbetstagarna på dagcenter. Menar INTE teater, utan något för alla individer. Alla VILL & KAN inte spela teater. Och det är viktigt att stanna upp och fundera, gör jag det här för MIN skull el. Deras skull? Jag känner att jag och de andra ur personalen på dagcenter gör ALLT vi kan för de vi jobbar för. För att de ska lära sig nya saker. Få nya verktyg att använda sig av i det sociala livet och för att kunna utvecklas i olika aspekter hela tiden. Hoppas bara att alla kan fatta att vi gör något bra, och inte bara ser det vi inte hinner/kan. Självklart ska vi komma på något nytt att göra för dessa människor också. Som får dem att växa ännu mer! Men det vi gör just nu är jäkligt bra och utvecklande. Vi försöker se till VARJE individ trots att vi (just nu 3 personal) jobbar för och med ca 8 arbetstagare beroende på vilken dag i veckan det är. Vi kämpar för att göra deras tillvaro bra, nyttig och intressant. Det är inte det lättaste, men VI gör ett bra jobb utifrån våran arbetssituation ! Så det så! :) Och ni som inte håller med, GÖR nåt själv då! Bara det är för deras skull.. också!

Så sant som det är sagt. Mår så fruktansvärt bra nu, att jag förstår att snart vänder det.. Kanske låter knepigt men när jag mår övernaturligt bra, så funderar jag vad som är fel med mig? Jag får sån energi och går upp så mycket i varv.. Att när jag kommer hem och "landar" så blir jag trött och slut..  Och sen fick jag ett brev som fick mina känslor att slå runt ordentligt i huvudet.. Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Det undgår mitt förstånd, men orolig är jag... Så Ni som vet. Om jag är extra knepig beror det på "brevet".

Har man varit uppe i det blå, så ramlar jag efter ett tag ner i asfalten.. Jag är lite känslosam nu, vet inte vad det beror på. Hormoner? =P

Ikväll (&just nu): Tvättar, ser let's dance, kollat in  kameran (fattar nada om minneskortet, vadå måste ha 10GB?. (Trodde att det inte behövdes mer än 2GB).

Btw: Jag röstade på Elisabeth Höglund ikväll, och jag blev brydd själv.

Ta hand om er! PEACE&LOVE :-) /dregis

Såg en film på kanal 5 efter att jag vaknat och duschat. "Beautiful girl" hette den. Den handlade om en kvinnlig lärare som valde att ställa upp i en skönhetstävling, mest för att vinna en resa till Hawaii som smekmånad. Problemet för henne var att hon inte var lika smal som dom andra i tävlingen... Hon var vacker i mina ögon, visst hon var rund/mullig eller kurvig. Välj ett ord som ni själva tycker passar! Hon var helt enkelt inte fotomodell smal...

Självklart fick det här mig att tänka till, självklart får det här mig att bli upprörd! Det fattar alla som känner mig! Jag har aldrig förstått varför inte smala, mulliga och tjocka modeller kan gå tillsammans på catwalken. Frågar man en designer så är en av anledningarna, enligt dem förmodligen : " Vi syr bara upp kläder i en viss storlek, modellerna som går på catwalken måste kunna komma i dessa kläder"

Okej, så jag köper deras argument att de bara kan tillverka en storlek för catwalken av den enkla anledningen att det blir för dyrt med extra tyg (?).  Men sen då? De tillverkar ju inte bara kläder i en och samma storlek till försäljning, hur kommer det sig att det går att variera storlekar då?

Vill poängtera att jag tycker att smala tjejer är precis lika vackra som mulliga eller stora tjejer! Det är inte för att jag tycker det är fel med smala modeller som jag skriver det här. Men alla är inte smala, alla är inte födda så. Alla kan inte bli supermodeller visst! Men något måste vara fel, när vissa modeller blir så magra att de dör av undernäring. När har det gått för långt? Varför kan inte stora och små tjejer/killar gå tillsammans och visa upp vackra kläder på catwalken. Sida vid sida?

Min förhoppning är att om några år ska anorexia och bulimi inte längre finnas som sjukdomar. I framtiden ska världen vara så bra att ingen tjej eller kille ska behöva genomlida det. Det är en av mina drömmar. Är jag naiv?

...Vackert låtips jag fick av en fin vän! Har varit till doktorn nu och fått mina ögondroppar. Och nu sitter jag här vid bloggen igen.. Helsike vad mycket knepiga känslor som kan röras om när man inte har så mycket att göra. En person fick mig att tänka på de människor man älskar och som aldrig kommer tillbaks. Det gör ont när man tänker : Aldrig kommer tillbaks och att jag aldrig får ta tillbaka och vrida tillbaka tiden ett snäpp och göra allt annorlunda.

Tänker mest på farmor. Fanns en tid i mitt liv då jag trodde att det smartaste jag kunde göra var att plugga. Det skulle jag må bra av och de runtomkring mig skulle bli stolta.. Jag älskade min farmor och jag skulle göra i stort sätt vad som helst för att vrida tillbaks tiden. När hon ringde en helg innan jag skulle tillbaks till staden där jag studerade så sa jag till henne: "Jag kommer och hälsar på dig, innan jag far tillbaks"

Dom orden.. De glömdes bort. Jag pluggade, hade annat i mina tankar och satte mig på bussen till stan och glömde henne. GLÖMDE? Det är oförlåtligt! Kan inte ens acceptera det! Hon dog måndagen efter den helgen, jag skulle ha insett det.. Jag skulle ha hälsat på henne den helgen, men jag gjorde det inte. Jag sörjde henne så otroligt... Men värst var vetskapen om att ha svikit henne... Det går ALDRIG att ta tillbaks. Det går inte att vrida tillbaks tiden. Men jag känner hennes närvaro ibland djupt i hjärtat. Jag känner henne nära mig.
Har tappat en ring jag fick av henne, samma ring, två gånger. Efter hennes död, kom den tillbaka. Den hade varit borta 1 1/2 år då. Den försvann nu senast när jag och Emma var på Öviks badet. Har fyra ringar och just den försvann igen! Helt plötsligt låg den i kassen, fullt synlig. Hade kollat kassen flera gånger och nästan gett upp. Lade hon dit den?

Jag hoppas att hon vet vad jag känner. Hoppas och tror att hon ser mig. Jag kan aldrig förlåta mig själv, aldrig någonsin. Men jag kan vårda hennes minne i mitt hjärta. Aldrig glömma. Aldrig glömma vad som är värt att prioritera! Jag lever för de jag älskar. Och min tro att hon är i sina drömmars himmel det kan inte ta bort smärtan helt, men det lindrar den.

Jag struntar faktiskt totalt i att vänta på att jag ska komma underfund med hur man ska få bloggen att se bra ut. Jag behöver skriva av mig. Jag antar att jag kan vara väldigt ytlig när det kommer till internetsidor, kläder, smycken, smink etc :-)

När allt kommer omkring är det som verkligen betyder något i livet relationer. Relationen till de som får en att må bra. Riktiga vänner och familjen. Det viktigaste för mig är att veta att de mår bra. Annars kan jag lika gärna skita i allt. Somliga betyder verkligen allt.

Mitt nyår var fantastiskt och alla dagar efter nyår fram till tisdag morgon. Blev bjuden på en nyårsfest till min underbara vän Emma. Finns ingen som hon! Det var så kul. Vi var fem personer på denna fest, hade det varit vilka andra fyra personer som helst hade det inte varit samma sak. Men det var dem: Emma, Mille, Fredrik och Viktor som gjorde denna nyårsafton så magisk och speciell. Det var en av de absolut roligaste och bästa kvällarna i mitt liv. Och även en av den mest minnesvärda veckan (+ några dagar) som jag någonsin upplevt. Har ändå levt snart 22 år. :-) Finns fåtal sådana här veckor av total lycka i mitt liv. Och det är tack vare vännerna jag hade så roligt.

Idag fick jag veta att en person som jag rätt nyligen lärt känna råkat ut för en olycka. Min värld rasade i några otroligt fasansfulla timmar innan jag fick reda på att han trots allt klarat sig mirakulöst bra. Jag håller med om att han hade änglavakt. Finns ingen annan förklaring, inte för mig.

Denna människa har på kort tid lyckats vidröra min själ och hjärta. Det finns ett fåtal människor som lyckas komma mig så nära och dem kallar jag riktiga vänner. Hur han lyckades är för mig självklart. Han är en av de absolut finaste människor jag vet (Inside&Out). Vet inte om han vet själv hur mycket han betyder för ALLA som känner honom här, alla inklusive jag. Därför skriver jag detta till honom(vet inte om han kommer att läsa det ändå):

 Om jag säger att min värld rasade när jag inte visste hur du mådde, så inser jag att det nog var ännu värre smärta av ovisshet för din familj. De har känt dig ett helt liv. Jag har känt dig en kort tid om jag jämför med t.ex. hur länge jag känt min fantastiska Emma (vi har känt varandra sen dagis). Men oavsett vad som händer så ville jag att du skulle veta hur viktig du är. Det var ett otroligt tryck som lade sig över bröstet och som inte försvann förens jag visste att du var hemma i säkerhet. Då tackade jag Gud hundra gånger om inte mer. För allas skull. För dig, för din familj, för mig och alla som känner dig. Är så glad att du är vid liv!

Så det jag vill säga efter allt som hänt är. Ta vara på dem som betyder något för er. För inget i världen kan ersätta dem. Inga fina utbildningar, pengar eller drömbilar i världen kan ersätta det finaste man har. Sina vänner och sin familj.

PEACE&LOVE to all.

/Dregan