Failure
Ser på "Project runway" där en av deltagarna kämpade med sitt dåliga självförtroende och prestationsångest. Det är något jag verkligen kan förhålla mig till. Hur otroligt viktigt det är att någon annan tror på ens förmåga, när man själv tvivlar!
Har hela mitt liv vela vara perfekt i skolan. Blev sjukt besviken på mig själv när jag inte klarade av att få ett visst betyg. Oftast när jag fick det sämre betyget handlade det om att jag inte orkade leva upp till mitt krav på mig själv. Efteråt sänktes jag mer av att jag misslyckats, när jag visste att jag själv tillåtit mig själv att prestera sämre. I gymnasiet hade jag en mörk period, då jag i samband med en deprission tappade fokus på allt. Jag bestämde mig för att jag banne mig skulle fixa ett psykologprov med MVG. Älskade nämligen psykologi. Jag pluggade arslet av mig inför provet. När jag fick provet framför mig, fick jag ner ett ord.. Sen svartnade allt framför mina ögon. Jag suddade och skrev om vartannat. Jag kunde absolut ingenting, helt plötsligt! Och jag skämdes när jag lämnade ett helt blankt papper till läraren. Vad skulle hon tro?
Hade världens fantastiska klassföreståndare. Ing-Britt såg direkt på mig att jag inte mådde bra. Hon sa bara: "Andrea, jag vet att du fixar det här. Du är jätteduktig, men har bara drabbats av en psykisk blockad. Alla kan drabbas av det!" Efter hennes ord, började jag sakta må bättre.. Att hon kunde säga det, hon som var så stark!?:) Det tog två veckor, sedan gjorde jag ett nytt försök. Hade då skrivit mer på provet än vad som eg. behövdes och hon var stolt över mig.
Önskar att alla kunde få ha en sådan person vid sin sida. Någon som ger positiv feedback, är förstående och stöttande. Det växer man av. Inte ord som: Ska du verkligen göra det här? Det är väldigt svårt etc.
Jag trodde jag var den enda i hela världen som hade dessa problem, tills hon sa de orden. Önskar jag hade haft en chans att tacka henne.
Den dagen slutade jag skämmas över mina svagheter. Det är därför jag skriver om detta nu.. Innan skulle allt svagt döljas. Man skulle visa en perfekt polerad yta till omvärlden. Men vem tjänar på det? Alla går ju igenom svårigheter, sorger etc. i livet. Sträck på er och våga tala även om det som inte är "fint" att snacka om. Tycker alla pratar om hur lyckliga de är hela tiden.
Jag är fruktansvärt tacksam och lycklig för att vara jag idag:)
Men inte varje dag är sådan. Varför vågar inte människor snacka om sånt? Det är helt naturligt.
Har hela mitt liv vela vara perfekt i skolan. Blev sjukt besviken på mig själv när jag inte klarade av att få ett visst betyg. Oftast när jag fick det sämre betyget handlade det om att jag inte orkade leva upp till mitt krav på mig själv. Efteråt sänktes jag mer av att jag misslyckats, när jag visste att jag själv tillåtit mig själv att prestera sämre. I gymnasiet hade jag en mörk period, då jag i samband med en deprission tappade fokus på allt. Jag bestämde mig för att jag banne mig skulle fixa ett psykologprov med MVG. Älskade nämligen psykologi. Jag pluggade arslet av mig inför provet. När jag fick provet framför mig, fick jag ner ett ord.. Sen svartnade allt framför mina ögon. Jag suddade och skrev om vartannat. Jag kunde absolut ingenting, helt plötsligt! Och jag skämdes när jag lämnade ett helt blankt papper till läraren. Vad skulle hon tro?
Hade världens fantastiska klassföreståndare. Ing-Britt såg direkt på mig att jag inte mådde bra. Hon sa bara: "Andrea, jag vet att du fixar det här. Du är jätteduktig, men har bara drabbats av en psykisk blockad. Alla kan drabbas av det!" Efter hennes ord, började jag sakta må bättre.. Att hon kunde säga det, hon som var så stark!?:) Det tog två veckor, sedan gjorde jag ett nytt försök. Hade då skrivit mer på provet än vad som eg. behövdes och hon var stolt över mig.
Önskar att alla kunde få ha en sådan person vid sin sida. Någon som ger positiv feedback, är förstående och stöttande. Det växer man av. Inte ord som: Ska du verkligen göra det här? Det är väldigt svårt etc.
Jag trodde jag var den enda i hela världen som hade dessa problem, tills hon sa de orden. Önskar jag hade haft en chans att tacka henne.
Den dagen slutade jag skämmas över mina svagheter. Det är därför jag skriver om detta nu.. Innan skulle allt svagt döljas. Man skulle visa en perfekt polerad yta till omvärlden. Men vem tjänar på det? Alla går ju igenom svårigheter, sorger etc. i livet. Sträck på er och våga tala även om det som inte är "fint" att snacka om. Tycker alla pratar om hur lyckliga de är hela tiden.
Jag är fruktansvärt tacksam och lycklig för att vara jag idag:)
Men inte varje dag är sådan. Varför vågar inte människor snacka om sånt? Det är helt naturligt.
Kommentarer
Postat av: Moster
Vad bra skrivet Andrea! Så sant, så sant!
Glad att du trots allt känner dig tacksam och lycklig idag :-) Det kämpar jag fortfarande med ska du veta, jag tror aldrig man hinner bli riktigt "fullärd" om livet innan man trillar av pi´n ;-)
KRAM
Trackback
