Ensammast i världen
Denna helg har hittils varit detta års botten. Känns som jag kör i samma gamla hjulspår som jag alltid gör, men jag gör inget åt att förbättra det. Vilken normal 22 åring sitter ensam en hel helg framför teven el. datorn, nästintill VARJE helg? Det är bara så jäkla patetiskt, så denna helg skulle jag verkligen anstränga mig till max för att hitta på nåt kul. Fylla mitt liv med lite mening..
Jag var sååå dumt optimistisk som bara en verklig pessimist kan va.. När jag verkligen lägger manken till, kan jag vara så överdrivet glad och pigg. Kände att denna helgen då ska dregan ut på galej. Och jag var så peppad.
Vad har då hänt av denna helg? Trots stora ansträngningar, där jag kontaktat i stort sett hela dorotea sitter jag nu själv framför datorn. När jag eg. borde sitta i en bil på väg till vilhelmina eller i en lägenhet med en massa glada människor. Mina verkliga vänner är: Gravida/Flyttat härifrån/Inte råd att gå ut etc. Kunde de inte ha valt ett bättre tillfälle för det? :P DET ÄR JU FÖR GUDS SKULL MIKAELI HELG? OCH VAD HAR JAG GJORT DE ANDRA MÄNNISKORNA SOM BOR I DETTA SKETNA SAMHÄLLE FÖR ONT?
Det lät väldigt lovande tidigare: "Du kan alltid hänga med oss" el. "Vi har plats i bilen". När man senare skickar ett sms, får man antingen inget svar alls. Eller så får man svaret "Tyvärr våran bil är full". Helt plötsligt?!
Så denna helgen har jag: Eldat upp en mikro, Legat sömnlös en hel natt utan anledning, Varit allmänt irriterad och kollat på idol själv.
Men man får försöka se positivt på tillvaron: Har faktiskt lyckat hitta tillbaks till en gammal vän som jag trodde jag aldrig skulle kunna prata med igen. Vi är nu vänner och planerar att åka på utlandsemester i februari. JIPPI! :) jag älskar dej Sanna och förlåt för min långsinthet. Vänskap är att ge och ta och inte som i mitt fall, bara "ta och dra".
Har hälsat på min söta morfar och bjudit honom på fika från konditoriet. Och min livlina Jessica har ringt från Umeå och peppat mig allt var som bara går, trots att jag är otroligt grinig och bitter just nu. Men hon är en ängel som alltid finns i vått och torrt. Fattar inte hur hon orkar prata med mig när jag är så grinig som jag känner mig just nu...
Men visst finns det saker att glädja sig åt, även när livet känns pest och man bara skulle vilja dra till Mars och börja på ny kula med de andra utomjordingarna. För det är så jag känner mig nu; som en Alien i Dorotea - ensammast i världen. men de som verkligen betyder nåt finns ju visserligen bara ett telefonsamtal bort. Tack för det! :)
Tack för din fina kommentar :-) Visst gillade du den röda topen jag valde till Olivia? Rockig och cool - jag sade till Thomas att den här skulle Andrea gilla ha ha
Jag tycker också det känns vemodigt sedan ni åkte. Det är ju för sorgligt vad sällan vi får träffas, och pappa/morfar träffar jag bara en gång om året, och så tråkigt att han och Olivia får träffas så sällan tycker jag...
Förstår att du har det trist nu när alla dina vänner blivit så "superstadgade". Ärligt talat: vad har du att förlora på att ta det där hoppet ut i det okända? Jag vågade ju - då vågar du ;-) Börja med att se dig om efter ett jobb du kan söka, sen ordnar det sig ju alltid med lägenhet. Ta tjänstledigt - då har du jobbet kvar om du inte trivs, och Dorotea finns ju kvar :-)
Kom igen nu Andrea - bollen ligger hos dig, och tänk på att man ångrar inte det man har gjort, bara det man aldrig gjorde...
Kramar i massor!
Andrea du vet att jag alltid finns här för dig vännen..
