livetenligtdregan

Jag andas och lever musik just nu. Så äre väl för det mesta. Men särskilt just nu. När jag behöver koppla av, eller stänga av vissa tankar så vrider jag på stereon (ibland för högt för mina grannar). Det är MIN terapi, mitt sätt att stänga ute tunga tankar och bara leva mig in i texten och musiken. Studsa upp, sjunga med och "rocka loss". Allt blir mycket lättare då! :)
Har efter att ha påbörjat en bok jag köpte i E-tuna, kommit underfund med varför jag gillar hårdrock så mycket. Har aldrig riktigt fattat varför jag nuförtiden hellre slår på stereon på fullt ös med In flames eller Metallica, än att spela något annat som Dire Straits el. Akon (för att ta till ytterligheter).

För om sanningen ska fram älskar jag både hårdrock och R&B ungefär lika mycket. Men rocken har tagit över. Som det stod i inledningen på min nyinköpta bok "Hårdrock- rundgång, nitar och nackspärr" :
Vi vill... hylla hårdrocken som hjälpt oss under livets motgångar och nederlag, och som naturligtvis varit en del av våra allra bästa stunder".
Log för mig själv när jag läste detta citat, dels för att jag fick en aha-upplevelse och dels för att jag nu förstod mycket av vad min metal-älskande expojkvän (och nära vän) Johannes sa och menade under våran tid tillsammans. Hans förkärlek till rock av det allra hårdaste slaget, som exempelvis Slayer eller något deathmetalband som jag fortfarande inte gillar (sorry) är nog starkare än vad min är. Finns många genrer som jag gillar fortfarande. Men nu förstår jag det han sa om exempelvis dödsmetal. Jag frågade en gång om man inte blev hemskt arg av att lyssna på eller spela i ett sådant band. Han svarade då att de som spelade i sådana band oftast var rätt lugna när de var privata, eftersom de fick utlopp för många känslor i sin musik. 
Det är nog så för mig nu, trodde aldrig jag skulle gilla In flames förrän jag hörde "Sense of purpose" och nu är jag förlorad i dem :) Får leva ut min hopplöshet, ilska över allt som känns tungt och orättvist. Får gråta, skrika eller sjunga, studsa och skratta ut allt genom denna musik. 

Sedan finns det ju vissa låtar som man aldrig kan låta bli att förknippa med personer eller speciella skeden i ens liv. Som exempelvis Wyclef Jeans "Sweetest Girl (Dollar Bill)"  http://se.youtube.com/watch?v=7PxBGHjABnU
Tobias som sa att han inte kunde hjälpa att han gillade denna låt. Men jag fick absolut inte säga något till hans vänner, för han hade nog lite svårt att erkänna att han lyssnade på R&B/hip hop för dessa "rockers" : P (Nu har jag avslöjat det, men tror knappast att någon av dem kommer läsa det här ändå). Det är snart ett år sedan jag såg Tobias. Jag saknar honom. Jag älskar honom (fast enbart som vän ska tilläggas)... Och jag blir ledsen när jag tänker på hur dum jag var.

Kanske är knepigt men jag älskar verkligen mina vänner och två av mina ex faller under typ samma kategori. De kommer föralltid ha sina egna platser i mitt hjärta. Jag tycker det är helt naturligt att säga att man älskar sina ex! Call me crazy! :)
Det är ju inte samma känslor (inte kärlek) som när man är tillsammans med någon och vill dela sitt liv med denne. Utan vad jag menar är att jag tänker på dem, bryr mig om och hoppas att de mår bra. Önskar att de träffar en tjej som förstår deras värde. Drömmer mig bort och tänker på allt fint som var innan allt blev tomt. Innan hjärtat blev kallare, innan man gjorde saker man ångrade och sa saker som smärtade. Men man ville ju vara ensam, ha frihet.. Allt det där, men det är klart. Hade man känt att allt var rätt, hade man trott att personen var den rätte då hade ju allt varit annorlunda.. Men hur vet hjärtat när det hittat rätt då? Man vill ha sin frihet, men ändå dela sitt liv med någon. Är det orimligt höga krav? Jag är nog ganska orimlig isf...

Skulle ju bara Gå, men det slutade med att jag sprang... Kände direkt när jag gick ut, att det inte skulle gå att bara Gå.. Så jag började springa, och jag sprang jättefort. Sen fick jag en impuls att gå in och hälsa på mor och far och lille Bamse. Sedan både sprang och gick jag hem.. När jag sista sträckan sprang, så kände jag att jag hade såå mycket energi att jag såg framför mig en boxningssäck som jag kunde slå och sparka på när jag kom hem.. :)

Fattar banne mig inte vars energin kommer ifrån, för ca en månad sen var jag så trött att jag hade svårt att kliva upp ur sängen på morgonen.. Å nu kan jag kliva upp 2 timmar innan jag börjar jobba bara för att göra typ banan/äppel gröt el. nåt annat och sitta och mysa extra länge innan jag börjar jobba. Hur är det möjligt? :) Men jag klagar inte!

Så sant som det är sagt. Mår så fruktansvärt bra nu, att jag förstår att snart vänder det.. Kanske låter knepigt men när jag mår övernaturligt bra, så funderar jag vad som är fel med mig? Jag får sån energi och går upp så mycket i varv.. Att när jag kommer hem och "landar" så blir jag trött och slut..  Och sen fick jag ett brev som fick mina känslor att slå runt ordentligt i huvudet.. Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Det undgår mitt förstånd, men orolig är jag... Så Ni som vet. Om jag är extra knepig beror det på "brevet".

Har man varit uppe i det blå, så ramlar jag efter ett tag ner i asfalten.. Jag är lite känslosam nu, vet inte vad det beror på. Hormoner? =P

Ikväll (&just nu): Tvättar, ser let's dance, kollat in  kameran (fattar nada om minneskortet, vadå måste ha 10GB?. (Trodde att det inte behövdes mer än 2GB).

Btw: Jag röstade på Elisabeth Höglund ikväll, och jag blev brydd själv.

Ta hand om er! PEACE&LOVE :-) /dregis

Jag kan inte fly

Inte från denna plats

Jag kan försöka springa, men inte gömma mig

Måste stanna kvar och våga se

Att efter allt som vissnat

Då dyker knoppar upp

På samma plats

Fast vid en annan tid, kommer knopparna att blomma

Det tar tid

För precis som vi måste de söka styrka efter den kalla frosten

Det får göra ont

Men jag måste stanna

För jag vill se att det blommar igen

Efter igår, kommer idag

Efter vinter, kommer vår

Det kan göra ont, men i morgon är det läkt

Det blommar snart igen

En vän sa en gång till mig, för inte allt för längesen: "Vilken terapi det måste vara att skriva dikter". Och ordet "terapi" var nog banne mig rätt ordval. För mig är det, det bästa som finns när jag är glad, kär, ledsen, deppad har ups eller downs(Ah ni fattar vad jag menar!) att skriva dikter.  Fast minst lika mycket att lyssna på musik:

Om jag är nere finns det inget som slår att sätta på en bra låt och dansa för sig själv, studsa runt i lägenheten och småsjunga. Det gör mig glad, iallafall en stund :) Shit, vad roligt det skulle va att se sig själv med andras ögon.. Eller skrämmande kanske. Haha :) När jag däremot varvar ner  kan en masso ord dyka upp i min skalle, som jag bara MÅSTE få ner på papper. Detta helt för min egen skull. Ja, jag är EGO!

Musik som jag älskar och som följer mig genom hela livet är KENT. Skriver det som om det vore en egen musik genre, men ibland tror jag att det är så. Är Kent rock, pop, indie el. techno el. helt enkelt allt i samma paket?

Tror det är få saker som provocerar så mycket som att säga att man gillar KENT. Men vad kan jag säga: Antingen älskar man dem eller så hatar man dem. Välj själva! Men en sak som är BULLSHIT: Att Kent skulle vara depp musik.
Kan hålla med om att de skriver känslosamma låtar, men vilken musiker gör inte det? Har aldrig mått dåligt när jag lyssnat på Kent snarare mått bättre efter att ha lyssnat på dem.
 
En annan sak som är negativt enligt vissa: De har ju så knepiga texter. Hm, tänker jag då. Hur många gånger vet man helt säkert vad en artist sjunger om? Även när texten är simpel är det inte alls säkert att de tänker samma sak som den som lyssnar.
Precis som med religions texter kan musik texter vara en tolkningsfråga. Du kan göra den till vad du vill . Jag menar är det bara jag som hör en låt på ex. radion och funderar: "Har de skrivit denna låt om mig  ?" Isåfall kanske jag verkligen är knäpp :P

Kanske inte världens vackraste kort. men detta möte med Sami skänkte mig lycka (varje timme och varje minut)  i minst en vecka :)

Finns mycket fint att säga om min mamma, MEN det jag kan känna att jag ärvt från henne är mitt temperament. Finns ingen som driver mig till större vansinne än hon! (Kanske är för att man älskar henne så?) Äntligen har jag piggnat till från förkylningen och börjar sakta men säkert få tillbaks min energi. Idag har hon ringt mig 3 gånger sen jag vaknade... med ca 3 minuters mellanrum =P

Hon är hyperstressad över vår resa till E-tuna den 23/1... Och jag vet att jag måste söka ledigt, men jag har varit SJUK! Har inte kunnat vara på jobbet och fylla i någon semesteransökning, men ska göra det i morgon. Har i alla fall pratat med mina kollegor och de verkar inte ha ngt problem med att jag ska vara ledig den 26-27/1 (de dagar vi åker hem). Så jag tror knappast att chefen lär protestera, men "Imagine never knows" el. "peppar, peppar, ta i trä" kanske man ska säga?

Hon tjatar och tjatar om att jag måste söka semester, för annars kanske hon måste hon kalla tillbaka sin. Men jag kan inte göra så mycket just nu. Det är söndag!

Men hon ska ha ett plus för att hon ringer och kollar med SJ om vilken tågstation vi ska åka via. För trodde nästan jag skulle bli tvungen att göra det, när min röst var som sämst. Men hon fixade det! Skönt, tack mamma! :)
Alla som är på E-tuna tågstation när vi anländer.. VARNING: Det sägs att det kan bli storm den dagen, två åskmoln närmar sig! :)

Mamma & Jag när vi firade hennes 50 årsdag med att se Robert Wells. Som sagt ingen kan göra mig så elak.. Men vi har roliga stunder tillsammans också!

Såg en film på kanal 5 efter att jag vaknat och duschat. "Beautiful girl" hette den. Den handlade om en kvinnlig lärare som valde att ställa upp i en skönhetstävling, mest för att vinna en resa till Hawaii som smekmånad. Problemet för henne var att hon inte var lika smal som dom andra i tävlingen... Hon var vacker i mina ögon, visst hon var rund/mullig eller kurvig. Välj ett ord som ni själva tycker passar! Hon var helt enkelt inte fotomodell smal...

Självklart fick det här mig att tänka till, självklart får det här mig att bli upprörd! Det fattar alla som känner mig! Jag har aldrig förstått varför inte smala, mulliga och tjocka modeller kan gå tillsammans på catwalken. Frågar man en designer så är en av anledningarna, enligt dem förmodligen : " Vi syr bara upp kläder i en viss storlek, modellerna som går på catwalken måste kunna komma i dessa kläder"

Okej, så jag köper deras argument att de bara kan tillverka en storlek för catwalken av den enkla anledningen att det blir för dyrt med extra tyg (?).  Men sen då? De tillverkar ju inte bara kläder i en och samma storlek till försäljning, hur kommer det sig att det går att variera storlekar då?

Vill poängtera att jag tycker att smala tjejer är precis lika vackra som mulliga eller stora tjejer! Det är inte för att jag tycker det är fel med smala modeller som jag skriver det här. Men alla är inte smala, alla är inte födda så. Alla kan inte bli supermodeller visst! Men något måste vara fel, när vissa modeller blir så magra att de dör av undernäring. När har det gått för långt? Varför kan inte stora och små tjejer/killar gå tillsammans och visa upp vackra kläder på catwalken. Sida vid sida?

Min förhoppning är att om några år ska anorexia och bulimi inte längre finnas som sjukdomar. I framtiden ska världen vara så bra att ingen tjej eller kille ska behöva genomlida det. Det är en av mina drömmar. Är jag naiv?

...Vackert låtips jag fick av en fin vän! Har varit till doktorn nu och fått mina ögondroppar. Och nu sitter jag här vid bloggen igen.. Helsike vad mycket knepiga känslor som kan röras om när man inte har så mycket att göra. En person fick mig att tänka på de människor man älskar och som aldrig kommer tillbaks. Det gör ont när man tänker : Aldrig kommer tillbaks och att jag aldrig får ta tillbaka och vrida tillbaka tiden ett snäpp och göra allt annorlunda.

Tänker mest på farmor. Fanns en tid i mitt liv då jag trodde att det smartaste jag kunde göra var att plugga. Det skulle jag må bra av och de runtomkring mig skulle bli stolta.. Jag älskade min farmor och jag skulle göra i stort sätt vad som helst för att vrida tillbaks tiden. När hon ringde en helg innan jag skulle tillbaks till staden där jag studerade så sa jag till henne: "Jag kommer och hälsar på dig, innan jag far tillbaks"

Dom orden.. De glömdes bort. Jag pluggade, hade annat i mina tankar och satte mig på bussen till stan och glömde henne. GLÖMDE? Det är oförlåtligt! Kan inte ens acceptera det! Hon dog måndagen efter den helgen, jag skulle ha insett det.. Jag skulle ha hälsat på henne den helgen, men jag gjorde det inte. Jag sörjde henne så otroligt... Men värst var vetskapen om att ha svikit henne... Det går ALDRIG att ta tillbaks. Det går inte att vrida tillbaks tiden. Men jag känner hennes närvaro ibland djupt i hjärtat. Jag känner henne nära mig.
Har tappat en ring jag fick av henne, samma ring, två gånger. Efter hennes död, kom den tillbaka. Den hade varit borta 1 1/2 år då. Den försvann nu senast när jag och Emma var på Öviks badet. Har fyra ringar och just den försvann igen! Helt plötsligt låg den i kassen, fullt synlig. Hade kollat kassen flera gånger och nästan gett upp. Lade hon dit den?

Jag hoppas att hon vet vad jag känner. Hoppas och tror att hon ser mig. Jag kan aldrig förlåta mig själv, aldrig någonsin. Men jag kan vårda hennes minne i mitt hjärta. Aldrig glömma. Aldrig glömma vad som är värt att prioritera! Jag lever för de jag älskar. Och min tro att hon är i sina drömmars himmel det kan inte ta bort smärtan helt, men det lindrar den.

Du kan klampa och stampa och slå,

Tro mig det finns inget Du kan göra som gör ont på mig!

Jag har en mur det kan jag tala om för dig

Den muren är stark som pansar

Det finns ett fåtal som kommer igenom, men det krävs att man chansar

Jag ser säkert snällare ut än vad jag egentligen är

Men titta du och lär

För bakom allt finns mer än du tror

Man vet aldrig vad som under ytan bor

Ja, jag är snäll och kan vara otroligt dum

I ett och samma paket kan jag verka skum

Men för de jag älskar gör jag allt

Då är mitt hjärta allt annat än kallt

Du bör vara på min sida när stormen är här

Annars är risken stor att blixten slår ner där du är

Inom mig finns krossat glas

För alla gånger livet gått i kras

Du kan sparka på mig och jag reser mig upp

Och förbereder en kupp för att ge igen

Särskilt när du inte har det på känn

Vänta du ska få se vad den svaga har att ge!

Gissa vem som är svag nu

Är det Jag eller Du?

GE ALDRIG UPP! /Andrea


(En kompis till mig tyckte att jag skulle lägga ut mina dikter på bloggen. Jag börjar med den dikt som inte blottar allt för mycket av vad som är jag och vad jag känner. Hoppas ni orkar läsa och tycka till!)

Här sitter jag och tycker synd om mig själv. Har fått världens elakaste förkylning tror jag.

Även  mina stackars ögon har drabbats.. Och jag som aldrig brukar drabbas av ögoninflammation!  Är man lika hypokondrisk och orolig som jag är man rädd att det ska vara något värre. Som akantamöba, något man kan drabbas av när man är linsbärare som jag.

Förmodligen är det bara en vanlig ögoninflammation. Ska till doktorn och kolla upp det 10.30. Dom ville först inte ha dit mig, men jag stod på mig. Dom ska iallafall kolla på mina ögon även om de tänker vara så "bäga" (=envisa) så de inte ger mig salva.....
Saker som tröstar:

Shopping: Igår inhandlades en ny kamera, en panasonic lumix dmc fz28 (YIPPIE KAY-EY!)

Folk som faktiskt bryr sig och kan spela med i mitt självömkande och tycka lite mer synd om mig.

Så här ser kameran ut som jag väntar på att få hem föresten...


Thank's my pixie chick för tipset, hoppas den funkar när den dyker upp bara.

Är hemma från jobbet p.g.a av en knepig förkylning. Är inte riktigt den typen som gillar att sitta still. Tycker om att jobba och träna och inget av det klarar jag av just nu. Eller snarare jobba skulle jag kunna göra, men jag vill inte utsätta kollegorna eller arbetstagarna för detta.

Så nu gör jag allt för att få tiden att gå och musik är som terapi för mig. Älskar det mesta inom musik, men har väldigt svårt för dansband... Huvva typ Lasse Stefanz. Jobbigt att lyssna på, men det är det som spelas på radion varje dag jag jobbar... För det är vad de gillar, mina kära vänner på Dagcenter. Och deras välbefinnande går före mitt när jag jobbar. Det är vad det innebär att vara undersköterska. Men man får otroligt mycket kärlek tillbaks.

Nu när jag är hemma kan jag alltså helt fritt välja vilken musik jag vill höra. Det senaste jag kikade på youtube.com var Metallica- Turn the page. Den videon är bra, samtidigt som den gör mig vansinnigt förbannad. För tror inte det är något som gör mig så arg som barn som far illa, och föräldrar som vägrar att se vad deras agerande har för inverkan på dessa barns liv... Finns många föräldrar som älskar sina barn och skulle ge vad som helst för dem.

MEN:

Kan man älska sitt barn fullt ut om man tillfogar dem smärta? Varför kan de inte se eller höra vad deras bråk, slagsmål, eller som i musikvideons fall "yrkesval" gör mot de minsta, finaste och värdefullaste de har?

Nä fy sjutton säger bara det. Man får göra vad man vill med sitt eget liv. Men du får ALDRIG utsätta dina barn för den permanenta smärta som kommer efter att de måstat gå emellan mamma och pappa för att de bråkar! Eller:

Barn som måste ljuga för att föräldrarna skäms över sin situation. Eller:

Barn som måste vara förälder till sin egen mamma eller pappa, för att någon missbrukar. Finns många exempel på barn som tvingas bli vuxna för tidigt. HUR KAN MAN GÖRA SÅ MOT ETT BARN MAN SÄGER SIG ÄLSKA?

Moster du är en klippa. Tänker på alla gånger från att jag var liten, som jag kunde vända mig till dig. Du var ofta den coolaste vuxna människa jag kände. Förutom brorsan, ni delade första plats i vissa avseenden. Men när allt kommer omkring kunde jag snacka med dig om allt. PRECIS ALLT!

Även riktigt pinsamma grejor, det fanns inget min moster inte kunde lyssna på och ge råd om. Fanns inget hon höjde på ögonbrynen för. Igår när jag såg grammis och pratade med henne på msn så upptäckte jag att hon hade mycket coolare musiksmak än vad jag trodde. Och moster för mig blir du aldrig någon "gammkäring", I promise!
Snart kommer jag ner till er, bara jag blir frisk så jag kan skicka iväg ledighetsansökan. E-tuna here I come! (Bara två veckor kvar jue)

VI  (Moster, kusin och jag på parken zoo i våras)

Om ni inte visste så är det här Jag i egen hög person.

Jag struntar faktiskt totalt i att vänta på att jag ska komma underfund med hur man ska få bloggen att se bra ut. Jag behöver skriva av mig. Jag antar att jag kan vara väldigt ytlig när det kommer till internetsidor, kläder, smycken, smink etc :-)

När allt kommer omkring är det som verkligen betyder något i livet relationer. Relationen till de som får en att må bra. Riktiga vänner och familjen. Det viktigaste för mig är att veta att de mår bra. Annars kan jag lika gärna skita i allt. Somliga betyder verkligen allt.

Mitt nyår var fantastiskt och alla dagar efter nyår fram till tisdag morgon. Blev bjuden på en nyårsfest till min underbara vän Emma. Finns ingen som hon! Det var så kul. Vi var fem personer på denna fest, hade det varit vilka andra fyra personer som helst hade det inte varit samma sak. Men det var dem: Emma, Mille, Fredrik och Viktor som gjorde denna nyårsafton så magisk och speciell. Det var en av de absolut roligaste och bästa kvällarna i mitt liv. Och även en av den mest minnesvärda veckan (+ några dagar) som jag någonsin upplevt. Har ändå levt snart 22 år. :-) Finns fåtal sådana här veckor av total lycka i mitt liv. Och det är tack vare vännerna jag hade så roligt.

Idag fick jag veta att en person som jag rätt nyligen lärt känna råkat ut för en olycka. Min värld rasade i några otroligt fasansfulla timmar innan jag fick reda på att han trots allt klarat sig mirakulöst bra. Jag håller med om att han hade änglavakt. Finns ingen annan förklaring, inte för mig.

Denna människa har på kort tid lyckats vidröra min själ och hjärta. Det finns ett fåtal människor som lyckas komma mig så nära och dem kallar jag riktiga vänner. Hur han lyckades är för mig självklart. Han är en av de absolut finaste människor jag vet (Inside&Out). Vet inte om han vet själv hur mycket han betyder för ALLA som känner honom här, alla inklusive jag. Därför skriver jag detta till honom(vet inte om han kommer att läsa det ändå):

 Om jag säger att min värld rasade när jag inte visste hur du mådde, så inser jag att det nog var ännu värre smärta av ovisshet för din familj. De har känt dig ett helt liv. Jag har känt dig en kort tid om jag jämför med t.ex. hur länge jag känt min fantastiska Emma (vi har känt varandra sen dagis). Men oavsett vad som händer så ville jag att du skulle veta hur viktig du är. Det var ett otroligt tryck som lade sig över bröstet och som inte försvann förens jag visste att du var hemma i säkerhet. Då tackade jag Gud hundra gånger om inte mer. För allas skull. För dig, för din familj, för mig och alla som känner dig. Är så glad att du är vid liv!

Så det jag vill säga efter allt som hänt är. Ta vara på dem som betyder något för er. För inget i världen kan ersätta dem. Inga fina utbildningar, pengar eller drömbilar i världen kan ersätta det finaste man har. Sina vänner och sin familj.

PEACE&LOVE to all.

/Dregan